Om pointer

BAKGRUND/ÄNDAMÅL
Pointern härstammar från spanska, franska och italienska korthåriga fågelhundar. Italienska målningar från 1400-talet visar bl a typiska pointrar. Förmodligen innehåller rasen även inslag av engelska, korthåriga s k setting spaniels. I samband med att man i England, under första delen av 1700-talet övergick från nätfångst av fågel till flyktskytte infann sig behovet av stående fågelhund, och därmed fick pointern spridning. Pointern kom att bli den besuttna överklassens speciella jakthund. Den berömde engelske uppfödaren William Arkwright, verksam i slutet av 1800- och början av 1900-talet, anses vara den moderna pointerns skapare. Pointern uppskattas i stora delar av världen för sina utomordentliga egenskaper som specialiserad, stående fågelhund.
HELHETSINTRYCK:
Pointern skall vara symmetrisk och en alltigenom välbyggd hund, vars kontur kännetecknas av ädla, mjuka linjer. Den skall vara kraftfull men smidig.
Kommentar:
Pointern skall vara en medelstor, rektangulär, relativt lätt hund, som ger intryck av kraft och ädelhet. Kroppsbyggnaden vittnar om uthållighet och snabbhet. Pointertypen framhävs särskilt av ett karaktäristiskt, skarpt skuret och högt buret huvud, god resning samt förhållandevis kort rak svans.
UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
Pointern skall vara ädel, alert och med ett utseende som utstrålar styrka, uthållighet och snabbhet. Den skall ha ett vänligt och jämnt temperament.
Kommentar:
Pointern får aldrig visa aggressivitet mot människa eller andra hundar. Den skall vara öppen och frimodig. Se vidare mental standard.
HUVUD:
Skallparti:
Skallen skall vara medelbred och i proportion till nospartiets längd. Nackknölen skall vara väl utvecklad.
Partiet under ögonen skall vara lätt utmejslat.
Stop:
Stopet skall vara väl markerat.
Nostryffeln:
Nostryffeln skall vara mörkpigmenterad men får vara ljusare hos gulvita hundar. Näsborrarna skall vara vida, mjuka och fuktiga.
Nosparti:
Nosryggen skall vara något konkav och sluta i en linje jäms med näsborrarna, vilket ger den ett svagt urholkat utseende s.k. dishface.
Läppar:
Läpparna skall vara väl utvecklade och mjuka.
Käkar/tänder:
Käkarna skall vara starka med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.
Kinder:
Kindbenen skall inte vara framträdande.
Ögon:
Ögonen skall vara placerade på samma avstånd från nackknölen som från nostryffeln. De skall vara klara med vänligt uttryck och vara antingen bruna eller nötbruna beroende på pälsfärgen. De får varken vara framträdande, stirrande eller för tätt placerade. Ögonlockskanterna skall vara mörkpigmenterade men får vara ljusare hos gulvita hundar.
Öron:
Öronen skall vara tunna, tämligen högt ansatta, medellånga, ligga tätt intill huvudet och ha något spetsiga örontippar.
Kommentar:
Skallen skall vara lätt välvd – sett såväl från sidan som framifrån och vara bredast mellan öronen. Skallen får ej vara klotrund och nackknölen liksom stopet skall vara väl markerade. Hundar som har dåligt stop saknar oftast den konkava utformningen av nosryggen och därmed den typiska raskaraktären. Rak nosrygg kan accepteras medan sk. droppnos eller snipigt nosparti är högst oönskade. Nospartiet skall uppifrån sett vara kraftigt och rektangulärt. Från sidan sett skall nospartiet vara relativt djupt. Överläppen skall vara klart rundad framtill.
Beträffande läpparna beskrev W. Arkwright dem på följande sätt ”Läppen bör, ehuru rikt utvecklad vara tunn som papper. Hos de bättre hundarna har den en superb form och afslutas i en kurfva vid munvinkeln. Man bör undvika nosar nedtyngda af en tjock läpp, af ett utseende påminnande om något svullet.”
Tångbett skall vägas mot andra fel och förtjänster och behöver ej vara prisnedsättande vilket däremot över- eller underbett skall vara.
Ögonen skall vara placerade mittemellan nostryffeln och nackknölen. Vilket lätt kan ge intrycket av att nospartiet verkar kort.
Ögonlocken skall sluta tätt an mot ögonen. Detta är mycket viktigt eftersom hunden i annat fall kan få ögoninflammationer av frön och dylikt som samlas i det undre ögonlocket.
Öronens framkant skall ligga tätt an mot huvudet medan bakre och övre delen skall vara utstående. Lågt ansatta öron som hänger som draperier förstör rastypen.
HALS:
Halsen skall vara lång, muskulös och lätt välvd samt vara väl ansatt i skuldrorna. Halshuden skall vara stram.
Kommentar:
Kort tjock hals ger ofta en ful galopp och därtill ett oädelt utseende.
KROPP:
Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara lång, tillräckligt bred för att ge gott utrymme för hjärta och lungor och nå ner till armbågen. Den skall ha väl välvda revben och gradvis avsmalna mot länden.
Ländparti:
Ländpartiet skall vara kort, starkt och lätt välvt. Höftbenen skall vara brett placerade och framträdande, men får inte höja sig över rygglinjen.
Svans:
Svansen skall vara medellång, tjock vid roten och gradvis avsmalna mot spetsen. Den skall vara väl täckt med tätt åtliggande hår och bäras i plan med rygglinjen utan någon böjning uppåt. När hunden rör sig skall svansen piska från sida till sida.
Kommentar:
Bröstkorgen skall vinkelrätt mot ryggen ge en äggformad genomskärning. En alltför kort avhuggen bröstkorg s.k. hönsbröst, tunnformad eller päronformad bröstkorg är likaså högst oönskat. Bröstkorgens form är viktig, bl.a. för skulderbladens ansättning vilket i sin tur påverkar pointerns rörelser. Bröstkorgens djupaste del bör nå till armbågen.
Ryggen skall slutta jämnt från manken till korset och skall vara stram såväl i rörelse som i stillastående. En stark rygg kan vara svagt välvd i ländpartiet. En eftergivande rygg är ett allvarligt fel. Korset skall vara vara brett, långt och svagt sluttande. Måttligt brant kors skall dock ej påverka prissättningen (se vidare rörelser).
Svansen skall fortsätta i ryggens förlängning och får ej nå längre än till hasspetsen. En uppbruten svans är ett relativt allvarligt fel. Kroksvans och sammanväxta kotor förekommer inom rasen och måste uppmärksammas. Om felet är gravt skall det vara prisnedsättande.
EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL:
Frambenen skall vara raka, strama och med kraftig, oval benstomme.
Skulderblad:
Skuldrorna skall vara långa, sluttande och väl tillbakalagda.
Underarm:
Senorna på underarmens baksida skall vara starka och synliga.
Handloven:
Handloven skall inte vara markerad utan löpa i linje med underbenet, endast på insidan av benet får den vara svagt markerad.
Mellanhand:
Mellanhanden skall vara tämligen lång, lätt sluttande, stark och fjädrande.
Tassar:
Tassarna skall vara ovala, väl slutna med väl välvda tår och kraftiga trampdynor.
Kommentar:
Ett vanligt och mycket allvarligt fel hos pointern är ett rakt framställ. Detta beror oftats på ett framskjutet och/eller för dåligt vinklat skulder/överarmsparti. Om detta dessutom uppträder tillsammans med rakställda eller överkotande handlovar är risken för allvarliga skador i framstället påtaglig. Dåligt vinklade framställ med raka eller överkotande handleder skall vara prisnedsättande.
Det är viktigt att notera att tassarna skall vara ovala, väl slutna med välvda tår. Det innebär att ideala tassen liknar en hartass, som är stark, medan den extremt runda tassen är mindre hållbar och därför ej önskvärd. Tassarna får ej vara flata med spretande tår.
BAKSTÄLL:
Helhetsintrycket skall vara mycket muskulöst.
Lår:
Låren skall vara breda.
Knäled:
Knäleden skall vara välvinklad.
Underbenen:
Underbenen skall vara breda.
Has:
Hasorna skall vara vertikalt ställda.
Tassar:
Baktassar, se framtassar.
Kommentar:
Bakstället skall ha välutvecklad muskulatur och vara välvinklat såväl i höft- som knä och hasled. Det skall utstråla styrka eftersom det är detta som tillsammans med ryggen ger den typiska flata pointergaloppen (se vidare rörelser).
RÖRELSER:
Rörelserna skall vara jämna och täcka mycket mark. Bakbenen skall ge bra påskjut. Armbågarna får varken vara inåt- eller utåtvridna. Höga frambensrörelser, s k hackney får definitivt inte förekomma.
Kommentar:
Galoppen skall vara långsträckt och vägvinnande med flat rygg och högt buret huvud och för detta behövs ett välmusklat bakställ men också ett framställ som medger långa rörelser. I trav skall pointern röra sig parallellt både fram och bak och med bra påskjut. Korta frambensrörelser och underställda, bundna bakbensrörelser är allvarliga fel och påverkar prissättningen negativt. Vid exteriörbedömning är det viktigt att bedöma hundens första och sista steg under rörelsekontrollen. Det är då hunden visar ”sitt rätta jag”.
PÄLS:
Pälsstruktur:
Pälsen skall vara fin, kort, hård och med jämn behåring över hela kroppen. Den skall vara absolut slät och rak och utpräglat glänsande.
Färg:
De vanligaste färgerna är vit och gul, vit och orange, vit och leverbrun samt vit och svart. Enfärgat i ovan nämnda färger och trefärgat är också korrekt.
Kommentar:
Hårremmen skall vara tät och hård, lika lång på de vita som färgade partierna. God behåring på bröstets undersida, buken och insidan av låren skall premieras. Enfärgade hundar visar ofta dåligt behårade öron och svansar och detta bör uppmärksammas. De enfärgade hundarna får ha vita tecken.
STORLEK/VIKT:
Mankhöjd:
Önskvärd mankhöjd för hanhund 63-69 cm
Önskvärd mankhöjd för tik 61-66 cm
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Kommentar:
Inget diskvalificerande fel anges i standarden.

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

POINTERNS MENTALITET
Pointern är en jakthund vars huvudsakliga uppgift är att söka och finna hönsfågel. Den skall fatta stånd för kroppsvittring, på order resa viltet och efter skott på kommando apportera och avlämna fågeln till jägaren.
Den typiska pointerns vänliga och behagliga natur gör den också till en tillgiven och lojal familjemedlem.
Typiskt för rasen är att inomhus vara lugn och behaglig för att utomhus förvandlas till ett intensivt energiknippe.
SOCIALA EGENSKAPER
Beteende mot människor
Utåtriktad och glad med en utpräglad vilja att vara till lags. Attityden är oreserverad mot främmande människor.
Rädsla mot främmande är ett allvarligt fel.
Beteende mot andra hundar
Pointern har lätt för att umgås med andra hundar då den är vänlig och social. Vid lek är den mest road av springa och jaga eller att låta sig jagas.
En viss skillnad mellan hanhundars och tikars sätt vid möten med könsfränder är naturlig men överdrivet revirhävdande från hanhundens sida är otypiskt.
Aggressivitet är ett allvarligt fel.

JAKTLIGA EGENSKAPER
Söket
Söket skall ske i en friktionsfri och elegant galopp med högt buret huvud och en rörlig svans.
Det skall vara energiskt, snabbt, lagom stort och med tydligt begär att finna fågel. Söket skall vara ett självständigt,
regelbundet kryssök där hunden vänder rätt mot vinden.
Stånd
Ståndet, som är ett medfött beteende, skall vara stramt, intensivt med skarp markering av funnet vilt.
Ståndet bör vara stående och med orörlig svans.
Beteende före och efter skott Avancering och resning skall ske villigt under förarens kontroll. I uppflog och skott skall hunden hålla sig lugn.
Vägran att avancera mot, eller resa vilt är ett allvarligt fel liksom skottberördhet.
Apportering
Viljan att apportera är oftast inte så starkt utpräglad som hos t.ex. retrievern. Däremot kan bytesmedvetenheten vara så pass utvecklad att pointern självmant apporterar. Oftast krävs dock en systematiskt genomförd lydnads-apporträning. Färdigutbildad är den en duktig apportör som skall söka och hämta dött eller skadskjutet vilt snabbt och effektivt och med ett mjukt grepp. Pointern skall kunna apportera både på land och i vatten.
Sekundering
Sekundering är ett medfött beteende som innebär att hunden fattar stånd inför synintrycket av en annan stående hund. Sekunderingsförmågan anses vara ett adelsmärke för en stående fågelhund.
Samarbetsförmåga
Det stora självständiga söket som eftersträvas kräver stor samarbetsvilja. Hunden skall även på långa håll kunna dirigeras med små medel. Den skall kombinera självständighet med en stark vilja att vara till lags.

Historia

Redan från 1200-talet finns uppgifter om stående fågelhundar – bracco – med pointerliknande utseende, framförallt från Italien och Spanien. Bracco var till att börja med en hund som användes vid jakt på flera olika viltarter. Efter hand utvecklades braccon till en ren stående fågelhund, som hade starka, medfödda ståndanlag. Den var övervägande svartfärgad, ädel med ett torrt huvud och snipigt nosparti samt tunna läppar. Under medeltiden lades grunden till flera av våra olika fågelhundsraser genom att korsa braccon med andra raser.

Till att börja med förekom pointern i olika varianter i Italien, Frankrike och Spanien. Fransmännen ville ha ljusa hundar som lätt kunde ses i terrängen medan spanjorerna behöll braccons ursprungliga svarta färg. Början av pointerns utvecklingshistoria kännetecknas av en omfattande inkorsning av olika hundraser för att förbättra pointerns jaktegenskaper. Under det spanska tronföljdkriget, 1705-1714, där engelsmän deltog, hade brittiska officerare möjlighet till jakt med stående fågelhundar. Det var en jaktform som fångande deras intresse. När kriget var slut medförde officerarna bl.a. spanska pointrar hem till England. Detta var början till en mera systematisk förädling av pointern.

I England uppstod snart en mängd olika uppfödare av pointer. För att förbättra styrkan och uthålligheten var det vanligt att inkorsa foxhound. Den gul-vita färgen, ett svagt markerat stop och den oönskade egenskapen att skalla kan härledas därifrån. Den mest omtalade foxhoundinkorsningen var den som gav Dash. Följande berättelse är skriven omkring 1901. ”Bland de mest bekanta pointeruppfödarna i slutet på 1700-talet var överste Thornton, som hade en stam av mycket framstående hundar. Han hade emellertid föresatt sig att frambringa världens absolut bästa pointer, och för att få fram snabbhet, framåtanda, kraft och uthållighet korsade han en av sina pointertikar med en foxhound. I kullen låg en hund som kallades Dash. Exteriört lär han mest ha erinrat om faderns ras – en samtida bedömare talar om den obeskrivliga brist på harmoni som syntes ”sväva” omkring honom. Men hans jaktstil var pointerns, han kunde icke överträffas ifråga om sök, förmåga att finna vilt och sekundering. – Thornton hade haft turen att få fram världens bästa jaktpointer. Den såldes för ett mycket högt pris men förvärvades sedermera åter av Thornton såsom avelshund. Han lämnade dock icke en enda valp värd att äga – vilket ju var att vänta av en så utpräglad tillfällighetsprodukt. Thorntons framgång förledde många andra uppfödare att tillgripa samma korsning, och följden var att det kom att flyta foxhoundsblod i många pointrars ådror. Arkwright kallar korsningen ”en skriande synd mot pointern” och säger sig många gånger önskat att översten kunde titta ”ned – eller upp” för att få klart för sig vilket misch-masch påhittet att korsa in foxhound hade gjort av pointern. Han kunde inte önskas något värre straff än att se pointerringarna på de ledande utställningarna.”

Troligen inkorsades också korthårig setting spaniels som redan tidigare förekom i England. Redan i Spanien hade greyhound inkorsats för att få snabbhet och friktionsfria rörelser. Det kan tänkas vara källan till den enfärgade pointern. Än idag uppvisar vissa pointrar en tunn svans som är uppåtsvängd, också det ett arv från greyhounden. Det anses fortfarande att en ensidig avel på enfärgade hundar ofta resulterar i lätta hundar av greyhoundstyp.

Den svenska pointerstammen är i huvudsak uppbyggd på blod som importerades till de nordiska länderna från England. De första importerna gjordes redan i mitten av 1800-talet och fortsatte fram till början av detta sekel. Detta innebär att vi har hundar med den mankhöjd man ursprungligen hade i England. Dessa var uthålliga och starka jakthundar. Den tudelning av pointern som senare skett i England har medfört att man avlat fram en tung och stor hund för enbart tävling i utställningsringen och som fått bli normgivande för nu gällande mankhöjd i England. Följande citat av Mr. Arkwright ur SKK:s tidskrift från 1903 visar hur hög kvalitet den svenska pointern hade vid sekelskiftet och Mr. Arkwright syn på tendensen till uppdelning som redan då anades.

”Värdet af en svensk hundutställning må rättvist omnämnas i våra jakthundsannaler – en utställning af verkliga jakthundar, som egas af verkliga sportmän. Tänk blott! en utställning utan professionella hundutställare, buren till framgång endast af ren entusiasm. Det är smärtsamt att i kontrast mot allt detta sätta Englands uppförande i dessa saker. England med sitt affärssystem, med dess oafbrutna följd af utställningar och denna ”Gundog Faneg”, som rycker utställningsexemplaren från deras arbete och har gjort dem ryktbara i deras oduglighet. Jag hade trott att pointern var utdömd, men mina besök i S:t Petersburg och Stockholm hafva visat mig, att pointern skall återuppblomstra, men icke, det fruktar jag, i England, det land, där den haft sin gyllene ålder. Pointing- och setting-hundarna hafva ingen nationalitet, de äro världens egendom. Ursprungligen voro de ej våra och för närvarande tyckas de vara stadda på vandring vidare framåt.”

Under större delen av 1900-talet baserades den svenska pointern på det blod som fanns i Norden. Under 1970- och 1980-talen importerades några italienska hundar till Sverige. De var exteriört av samma jakttyp som vi hade tidigare och de har lämnat jaktligt goda avkommor. Under samma tid har norrmännen importerat några hundar från USA vars avkommor också använts i Sverige. I USA används stående fågelhundar i terräng med högt gräs vilket gjort att man eftersträvat hundar med hög svansföring på ståndet för att kunna se dem. Det förekommer därför en del ättlingar från de amerikanska importerna med, en enligt vår standard, otypisk, hög svansföring.