Hans-Otto Jönsson och Svante Ingels på senaste rapphönsjakten
Vi fortsätter vår serie Sju Frågor. Denna gång med två herrar från Dalarna som har ett gediget jaktligt register med pointer ända sedan början av femtiotalet. Hans-Otto Jönsson och Svante Ingels, 78 respektive 83 år. Svenska Pointerklubben tackar dessa två gentlemän för att ha delat med sig av sina kunskaper och erfarenheter kring vår fantastiska ras pointern!
Vilka var era första pointrar?
– Våra första hundar, egna eller som fanns i hemmet var från kennlar som Skogis, Lyngsåsa och Marieberg. Detta är ju kennlar som spelat stor roll i den svenska pointeraveln. Och nu pratar vi om tidigt femtiotal.
Varför blev det pointer?
– Som sagt är vi tillbaka på tidigt 50-tal och valet att skaffa fågelhund var huvudsakligen för rapphönsjakten. Och vi är ju då inte på Gotland, Öland eller i Skåne, utan i Dalarna runt Tunaslätten utanför Borlänge och ännu lite längre norrut kring Gagnef. Hans-Otto berättar hur han på den lite mer småbrutna terrängen runt Gagnet kunde komma hem efter en förmiddagsjakt med 12-14 rapphöns. Svante minns också en jakt på Tunaslätten där de i snabb följd hittar fem kullar rapphöns och att man vid dagens slut kunde summera till 27 höns. Både Hans-Otto och Svante drar sig till minnes att de var tämligen ensamma om fågeljakten över stående hund under 50- och 60-talet, vilket tillsammans med goda fågelår gav deras hundar stora möjligheter till att snabbt få jaktlig erfarenhet.
Tyvärr skedde en märkbar försämring av rapphönsbestånden i mitten av 60-talet och som vi vet är orsakerna många, men det betade utsädet lyfts fram som den största anledningen.
Ser ni någon tydlig skillnad på pointern idag mot för 50 år sedan?
– Kan inte säga att det är stora skillnader idag och då det hela började för vår del. Det är större olikheter mellan individer än det är mellan olika tidsepoker. Vi har haft hundar med större eller mindre jaktlust, följsamhet, etc, men kan inte hänföra detta till hundar från förr eller senare. En tydlig skillnad dock tror vi, är att vi förr verkligen jagade in våra hundar. Vi hade heller aldrig några elektroniska hjälpmedel, vilket kanske innebar att följsamheten värderades mer för att få effektiv jakt.
Fågeltillgången, och då framför allt som vi pratat om tidigare rapphönsen fanns i större mängd. Dessutom var vi ju mer eller mindre ensamma om jakten över stående hund, både i dalafjällen och på hemmamarkerna i skog och på fält. Vi jagade intensivt och sköt årligen tresiffrigt på 50-och 60-talet.
Använder ni pointern till annan jakt än som stående fågelhund?
– Svante har alltid använt sina pointrar lite bredare. Många pointrar har stor vattenpassion och därmed kunna användas till att stöta upp änder i vassarna. Hunden simmade i vassen och jag gick så nära vattnet som möjligt, vilket gav många änder och roligt var det! Hans-Otto lyfter också fram pointern som apportör vid olika typer av sträckjakter.
Ni har erfarenhet av samma fjäll sedan 1964. Har riptillgången förändrats?
– Nej, det har varierat över åren. Vi har arrenderat samma fjäll i Sälen nu i 50 år och vi kan inte se att trenden går åt någotdera håll. Det har ju aldrig varit kortjakt på våra ripmarker och vi har alltid varit noga med en anpassad avskjutning. Egentligen är det bara ett år som det varit riktigt, riktigt dåligt.
I fjol, berättar Hans-Otto att han gick upp för Stornärfjället för femtionde året i rad. 1964 för första gången som nygift med Mirja och likaså i fjol tillsammans med sin hustru på rippremiären!
Har jaktproven förändrats?
– Vi har väl deltagit ganska sparsamt på jaktprov genom åren, men har följt pointern på jaktprov med intresse. Först och främst var det mycket färre prov förr. Och man pratade inte om hundsportare, utan det var aktiva jägare som visade upp sina hundar på prov. Önskvärt vore med längre provtider för att verkligen kunna bedöma hundens uthållighet. Idag har vi ytterligare ett problem med de sviktande fältfågelstammarna, vilket riskerar att vi inte kan hålla bra fältprov. Det är trots allt på fältet som pointerns adelsmärke, stil och reviering, bäst kan bedömas.
På ålderns höst har vår yngre jaktkamrat Niklas Bodin varit den som fört våra hundar på prov. Även på jakten har Niklas närvaro fått hundarna att hålla sig inom skaklarna!
Om ni lyfter fram eran favorithund genom åren. Vilken blir det då?
– Hans-Otto väljer en av sina första hundar Mariebergs Blanka och Svante en av hans senare Bronspilens Ike. Bakom Mariebergs Blanka låg Black Luckys Rapp och Mariebergs Venda. Brodern till Blanka var Mariebergs Brio som blev årets unghund. Far och mor till Bronspilens Ike är Gordo de Akelarre respektive Bronspilens Jejja.
Blanka var en naturbegåvning med fart och stil på plats och som nästan alltid skötte sina fåglar.
Ike var också okomplicerad i fågel med en vilja av stål och stor viltfinnare.
Båda beskriver en speciell relation med dessa favorithundar.
Svante ger alltid mycket tid och närhet med sina valpar, vilket ger valpen trygghet och en speciell kontakt med sin jaktkamrat.
Hans-Otto berättar hur Blanka egentligen var utvald att bli hos uppfödaren Brita Söderberg, men efter att Hans-Otto haft Blanka med sig en del under valp-och unghundstiden inte längre var sig lik utan hans närvaro. Vid ett besök hos Brita Söderberg sprang Blanka direkt in i min bil och vägrade att gå ur. Blanka fick följa med hem!