Minnesord över Lars-Erik Eckerström, som läses upp vid hans kista under
begravningsakten i Trosa Stads-kyrka den 13 september 2013.
Ett stort och varmt hjärta har gått ur tiden. Lars-Erik Eckerström är död.
I Lars-Eriks fall betydde inte hans stora hjärta att han skulle komma att bli
uppskattad av alla, utan att han levde med Passion – stavat med stort P. Det är
inte ett i alla läger helt godkänt sätt att leva i vårt land.
När han gjorde något var det det han gjorde. Var det så fråga om att dyka efter
hummer på Västkusten, bli kär eller driva företag. Han hade en skala i sitt liv
som var större än brukligt, så mycket innerligare.
Därför kunde världskonjunkturerna få en oljekris att slå till och Lars-Erik
tvingas till konkurs i sitt åkeri. Men det tog inte lång tid så körde han runt till
arbetsplatser och sålde Yngves Kakor. Och snart hade han fått ihop pengar till
en ny lastbil och Solhyddans Åkeri var på hjulen igen. Det var aldrig fråga om
att ge upp eller beklaga sig. Det var bara att köra på. En bra karl reder sig själv
och det gjorde han.
Men ett av de största P:na i hans liv kom att bli Pointrar. Formel 1 bland
jakthundar. Fartblind Passion.
Farfar Hjalmar hade klokt nog tecknat ett arrendekontrakt med samerna i tidigt
1900-tal och byggt en jaktstuga vid Nordhallsfjällets fot, just norr om Duved.
Dessa höglänta och vidsträckta fjällmarker kom att bli Lars-Eriks
”konungarike”. Hit har han under årens lopp bjudit in ett otal fågeljägare som
säkert fört 100-talet hundar i markerna. Många gånger de bästa hundarna som
fanns i riket – pointrar med stort P. För många av oss som fick vara där, var det
de bästa dagarna på året. Och kvällarna de roligaste på året. Tack Lars-Erik.
Men Lars-Erik visade också prov på besinning och insikt. Så förstod han att det
tålamod och den behärskning som krävs för att dressera en pointer inte alltid var
hans. Därför anlitade han dressörer. Naturligtvis de bästa och belöningarna kom.
Hans Mariebergs Garrick blev tidigt svensk jaktchampion och följdes sedan av
många pristyngda hundar genom åren. Vad gäller skyttet behövde han dock
ingen ”hjälpande hand”. Han var mästerlig. Sköt fullt på träningsrundorna på
skeetbanan. Bara så där. Men så var han också tidigt landslagsskytt i pistol.
Även Svenska Pointerklubben kom att dra nytta av hans hundintresse. Under
många, många år var han deras ”ständige” kassör och när klubben firade 100-
årsjubileum 2003 blev Lars-Erik belönad med det som enligt några insiktsfulla
är det finaste man kan bli – Hedersledamot av Svenska Pointerklubben.
Många som dör bara dör. Försvinner på något sätt. Men med det stora hjärta och
passion som Lars-Erik levde så kommer han aldrig – för oss nära och kamrater –
aldrig att riktigt kunna dö. Det finns så mycket roligt och härligt kvar att minnas.
Känslor som bara blott sakta, sakta, kommer att vissna, inte dö.
Tack för värmen. Tack för överflödet. Där kommer det att finnas mycket av
Lars-Erik kvar. I många år.
Sverker Arnberg
Sila Gamla Skola
Rejmyre